Pelissero Dolcetto d'Alba Munfrina 2010

Nä nu skall vi inte krångla till det med stora vinmässor på ett tag. Äntligen dags att dricka ett opretentiöst men gott hederligt matvin. När vi skrev om Pelissero här var fokus på den i Danmark ständigt prissänkta Barbaresco Nubiola 2007 men det tillverkas även annat gott från Treisos sluttningar. Munfrina och Augenta utgör t ex Pelisseros dolcettomarker och Dolcetto d'Alba Munfrina hittar man minsann i Systembolagets beställningssortiment för 123 kr.
Handplockade druvor, kort maceration innan jäsning i 26-28 dagar på rostfria tankar. Lagring 6-8 månader på detsamma och vips så har man en butelj med dolcetto utan tjafs. I sammanhanget låga 12,5% alkohol höjer drickbarheten ytterligare ett snäpp.

När vi annars tänker Pelissero är det ofta fat som blir den första minnesbilden men alls icke här. Ren fin medelfyllig lite kärv körsbärig frukt blir själva essensen i detta vin. Augenta däremot får ligga på en del nya fat enligt vad vi fick oss till livs av signora Pelissero som lät oss prova igenom sortimentet. 6,50€ tog man betalt på plats.

De där burklocken med järn och jordgubbar tillhör nog tusan piemontekaraktäristiken trots allt. De finns i allsköns barbaresco och några barolo men vi finner vi dem även nu vid en första snabb sniff innan körsbären tar över föreställningen. Det dräller av moreller med viss kärvhet men varvat med blåbär, lätt kryddighet och salmiakpastiller. Medelfylligt med bra längd och det sparas inte på vare sig vulkaniska mineraler, syra eller finkalibriga tanniner. Allt i en skön balans med en hög rättframhet. 
Skola helst drickas, icke endast provas.
87

Fenocchio Barolo 2008 och Prowinemässa med enstaka piemontesiska guldkorn

Nog trodde man att förkärleken för söta livsmedel snarast skulle öka med åren. Visst var det mest äldre som gick och köpte bakelse och wienerkrans på konditori. Kanske för att doft- och smaksinnet avtar med tiden och att känslan för det söta är det som försvinner sist.
Och så går man själv och blir alltmer åt det strama och snipiga hållet. I alla fall vad gäller vinpreferenserna. Resan i Toscana från överfatade Fonterutoli till traditionellt gjord sangiovese gick snabbt. I Piemonte ännu fortare från La spinettas kola- och hallonremsnebbiolo till traditionalisterna. Ungt skall det vara, gärna med småkantiga kartiga syror och högadstringerande tanniner som så fint slipas ner av köttbitar och fett. Äldre varianter slinker naturligtvis också ner med välbehag men det är svårt att vänta.
Riesling och chenin blanc är väl de enda vita med restsocker över 3 g/l som får passera våra gomsegel utan att visa leg. Visst är vi fortfarande under uppbyggnadsfas och letar brett även om vintratten smalnar av successivt, men får vi välja blir det helst varianter med pH-värde närmare saltsyranivå.

Frågan är då: Stämmer inte vår ålder-och-sötmateori för viner? Stämmer den överhuvudtaget för annan föda? Är vår utveckling naturlig för de som är mer vinintresserade än normalpopulationen? Är det kanske så att pendeln efter ett tag svänger tillbaka så att vi kommer att kasta oss över vanilj- och koladrypande amerikanska viner vad det lider (hu, hemska tanke)? Eller (mindre hemska tanke) är det så att vi inte är så gamla som kyrkböckerna anger?

Nå, nu var det egentligen tänkt att bli ett inlägg om Prowines vinmässa i Malmö. Vi var där i fjor och gav det en ny chans i år. Tveksamt om det blir fler gånger av olika skäl:

1. Inte så många utställare
2. Tämligen många plockar fram sina enklare viner eller oantastliga säkra kort. En utställare satsade helt på BiB. Man får väl ändå förutsätta att de som går på en vinmässa är någorlunda intresserade av att prova något som inte finns i Systembolagets bassortiment för 70 kr flaskan eller ännu billigare på BiB. 
3. Redan efter 2 timmar (av 6) är de lite intressantare vinerna borta och trängseln så stor att möjligheten att diskutera med utställarna är minimal liksom ens att se flaskorna. Bättre lokal än S:t Gertrud tack!

I alla fall väljer vi att begränsa oss till att nämna den största ljusglimten och det är där den långa ingressen får sin förklaring. Ledorden är således traditionell, slank, syra, tanniner.

Italienska magasinet var med på nätprovningen som  anordnades för första gången för vissa vinjournalister härom veckan. Vi som slaviskt följer bloggarna Italienska viner och Billigt vin känner redan till producenterna Giacomo Fenocchio och Le Piane som högkvalitativa traditionalister från Piemonte och som glädjande nog säljs av Italienska magasinet. Som av en händelse drack vi Fenocchios standardbarolo anno 2008 dagen innan mässan och nu får vi dessutom chansen att prova deras småtrevliga Langhe Nebbiolo och den renfruktiga  Barbera d'Alba som inte heller den gör oss besvikna. 

Ännu mer spännande är nordpiemontesiska Le Piane med sin läskande och faktiskt svagt biodoftande "Maggiorina" gjort på Nebbiolo(50%), Croatina(40%), Vespolina(5%) och Uva rara(5%) och det nyare tillskottet i sortimentet "Mimmo" med Nebbiolo(70%), Croatina(25%) och Vespolina(5%). Mimmo ännu slankare än Maggiorina med om möjligt lägre pH och ändå skönt bett i tanninerna. Rinner nerför strupen i ett nafs innan vi ens snuddat vid tanken på att spotta.
Hyfsade priser, även om man kan hitta några av flaskorna billigare hos Winewise där vi tidigare köpt dessa. Hemleverans för 150 kr upp till 12 flaskor och gratis frakt vid köp av fler än 18 är inte heller dåligt. Eloge för att man verkar göra en seriös satsning på kvalitetsviner. Hoppas att fler än vi hittar hit. 

Mycket mer värt att rapportera har vi inte. 

Jo, gårdagens Fenocchio Barolo 2008 måste ni ju få:

Transparent granatäppleröd. Det ångar av nebbiolo i form av rosor, jordgubbar, syltburklock, lakritsrot, örter och mineraler och i munnen får vi ett hav av mineralsälta med salmiak varvat med de där jordgubbsburklocken, nypon, måttligt med fina pulvertanniner och en rejäl men inte överdriven syra. Redan tämligen lätttillgängligt och finstämt för sin ungdom och utifrån traditionell tillverkningsmetod. Möjligen saknas det där lilla extra djupet som är så svårdefinierat men det kommer kanske med tiden.

90

Castell'in Villa Chianti Classico 2008

Hade egentligen tänkt låta bli att skriva om detta, men varför inte dela med sig av det goda?
Efter Gambero Rosso-dagen avslutad med en kvällsprovning av blandade röda prestigeviner är man ganska mätt på att skölja, sörpla och spotta. Ett 50-tal viner provade och bara c:a 10 cl Barolo har svalts.
När det dagen efter handlar om att dricka vin längtar man efter något som är okomplicerat men ändå kan stå upp mot de kvalitetsviner man provat och nästan blivit fartblind av.
Det är här Castell'in Villa CC 2008 kommer in i bilden. Får väl betecknas som en vardagschianti men en verkligt högkvalitativ sådan, i alla fall de årgångar (2006-2008) vi provat. 2007 finns beskriven här och här.
Vi dricker det till bucatini carbonara.

Vi finner de för detta vin numera bekanta lätt reduktiva och köttsliga doftslingorna, örterna, körsbären och tebladen lika attraktiva som tidigare. Liksom andra toscanska 08-or vi provat är det en något kyligare och möjligen ungdomligt spretigare variant än den från det varmare 2007. Vi älskar dess elegans och ekfattigdom med högklingande syror från klarröda körsbär, lingon och röda vinbär, tillsammans med pulvertanniner och en frisk och inte alltför avslipad munskänsla. 
Ack så gott!
90

115DKK vid köp av 6 stk på BB-Vinimport

När Gambero Rosso kom till byen

Gambero Rosso är på europaturné. Zürich och Warzawa har avverkats och nu har turen kommit till Köpenham och Moltkes Palæ på Dronningens Tværgade. En av fyra "chief editors" och självaste chefen (att döma av ålder, kostymsnitt och det lugnt världsvana, knappt förnimbart lätt arroganta, tillrättavisande men ändå professionellt vänliga sättet) håller i en liten informell presskonferens innan il spettacolo kan börja. Först för importörer, restaurangfolk och journalister (jo, man tackar för att man har en så väldigt vidsynt definition på sistnämnda) och senare på dagen för andra vinintresserade.

Man berättar för oss att man har 20 provningar i varje region med 4-5 olika provare som sätter poäng i tre kategorier; 70-80p, 81-90p och 91-100p. Därefter jämkar man ihop sina poäng och beroende på i vilken poänggrupp medelvärdet hamnar utdelar man en, två eller tre bicchieri som motsvarar "hög", "optimum" resp "excellent" kvalitet. Således en mer grovhuggen och dessutom i botten en mer utdragen skala än Parker/Wine spectator/Wine enthusiast-skalorna här. Förutom att man vet DOC/DOCG-område och årgång, provas enligt uppgift vinerna blint.
Självklart är det sällan några stora skillnader mellan de olika provarna, men man menar ändå att man valt att göra denna lite grövre indelning för att minimera risken att eventuella subjektiva preferenser skall färga slutbetyget. Man provar 40000 olika viner varje år, varav 20000 från 2300 olika producenter kvalar vidare till guiden och när man till slut har reducerat ner hela vinprovarsoppan återstår 400 viner som får 3 bicchieri. Piemonte dominerar med 82 och Toscana med 70 st i 2013 års upplaga.
Man skulle nog kunna ägna en stund åt kritisk granskning av den information vi får. Vi nöjer oss med att konstatera att om det stämmer skulle 2300 vinproducenter tillverka i genomsnitt 8-9 viner vardera med hög till excellent kvalitet som platsar i guiden. Italienska viner i all ära, men tillåt oss tvivla en smula...

Som alltid på vinmässor är det svårt att ha någon klar plan för hur man bäst får både överblick och detaljkännedom. Man brukar ändå ge upp eventuella strategier efter en kort stund. Lika bra att planlöst kasta sig ut i vinhavet.
Överlag har vi svårt att hitta något i excellentskiktet. Enstaka viner sticker ut över de annars ganska genomsnittliga vinerna. Dock med förbehållet att vi har en tendens att sätta lägre betyg vid så här stora provningar, då man snabbt tröttnar.
Roligast är egentligen att vi hittar viner gjorda på druvor vi inte fått chansen att prova tidigare.

Semidano är en grön druva som trivs och odlas enbart på västra Sardinien nära kommunen Mogoro och har eget DOC. Vi provar Semidano di Mogoro superiore "Puistèris" 2009 från Cantina di Mogoro. Djup gul färg, mineraler, fruktigt nästan med lite honungstoner, mjuk munkänsla med måttlig syra men faktiskt svagt förnimbara tanniner och man berättar att detta kommer från själva druvan då man har en kort skalkontakt under tillverkningsprocessen.

Från samma producent provar vi den blå druvan Bovale. Nämns litterärt redan på 1300-talet. Finns tydligen även i Spanien, annars en lokal sardisk druva den också. Trivs och odlas nära kommunden Terralba i Oristanoprovinsen. Liten, tjockskalig och ger tämligen tanninrika viner med bra struktur. Stämmer ganska bra på deras "Tiernu Teralba" som är dessutom fruktigt, inte alls svårdrucket och säkert fint till något grillat.

Ruché från Monferrato i Piemonte är en väldigt aromatisk, parfymerad, blommig, kryddig blå druva som förenklat skulle kunna sägas vara rödvinsdruvornas svar på muscat eller gewürztraminer. Mer udda än god. I all fall Rucché di Castagnole Monferrato 2011 från tillverkaren Montalbera.

Värt i övrigt att nämna från denna eftermiddag:

Caprili Brunello di Montalcino

Morellino di scansano Madrechiesa Riserva 2009 från Terenzi.

Castellari Bergaglio Gavi di Gavi "Rovereto". Lagrad sur lie i flera månader och därmed mer smakrik och komplex.

Elvio Cogno Barolo Ravera 2008

Dolcetto och barolo från Pecchenino. Barolon funkade utmärkt till maten men instämde efter en stund med BilligtVin-Ingvar om att doften lovade mer än smaken.

1993 Bollig-Lehnert Trittenheimer Apotheke Riesling Auslese

Ett av de allra första inläggen som skrevs här på bloggen gällde just en Auslese från denna producent.
Bollig-Lehnert huserar i Trittenheim i Mittelmosel. Man äger c:a 12ha mark i Trittenheim, Piesport och Drohn.
Trittenheimer Apotheke (  Longditude  6° 54″ 21″ E  /  Latitude:  49° 50″ 54″  N ) är ett känt vingårdsläge vid Mosels högra strand, varifrån även andra producenter hämtar druvor till sina viner. Brant syd-/sydväst- sluttning med skiffer.

Petroleumdofterna är som förväntat tydliga men trots allt lite nedtonade och väl varvade med en något lättare mineralitet, mogna gula äpplen, rivet limeskal och lite persika och tropisk frukt. Sötman är fint integrerad med den för åldern spänstiga syran och viskositeten är lägre än förväntat. Man har väldigt snyggt lyckats trolla bort förnimmelsen av hög restsockerhalt och vi hade nästan kunnat tro att det rörde sig om en Spätlese eller att alkoholhalten skulle hamna på en högre nivå än angivna 8,5%. 
88

Lyfter inte riktigt till samma höga nivå som deras 1990 Piesporter Goldtröpfchen som ju var ett fynd, men dagens vin är tämligen finstämt och  kvaliteten är väl i paritet med sitt pris 149 kr, inte minst med närmare 20 års lagringskostnader inräknat.

Chardonnay från Jura: Philippe Bornard "Les Gaudrettes" 2009

Philippe Bornard rocks again.

Det må vara en grundläggande mänsklig egenskap som fyller sitt syfte att vi kan bilda allmängiltiga begrepp genom generaliseringar och abstraktioner. Ändå kan det bli så fel när vi har en tendens och behov av att kategorisera och dela in både människor, saker och företeelser i olika fack, för att tro att vi därigenom lättare kan förstå och veta. Detta oavsett om det gäller ursprung, kön, döda ting eller levande viner.

Sannolikt var det en sådan förenkling det handlade om när rutinerade vinskribenter och vissa vanliga dödliga reagerade så negativt när Systembolaget hade sitt "naturvinsläpp" förra våren.
Så inskränkt. Så trångsynt. Så mycket man missar.
Man får inte glömma sin historia och måste ändå både leva i nuet och blicka framåt för att inte missa själva livet.
Philippe Bornards viner kategoriseras säkert som naturvin.
Vi bryr oss föga om detta. Försöker bara se till dess kvaliteter. Njuta. Det här är gott.

Färgen är djupt gyllengul, ja vinet är faktiskt urinfärgat om vi nu skall tala klarspråk. C säger blint och snabbt att det här är från Jura, utan att fundera på druva eller producent. Den typiska mineraliteten med lite fågelbur och trä från gamla fat som vi nu börjar känna igen. I doften även äpplekaka, vaxduk och våtrumstapet. Texturen är ganska krämig, vinet ger en mjuk och fyllig munkänsla, syran är medelhög och här finns massor med mineraler. Lätt bokna äpplen, kanel, szechuanpeppar, lim och vaxduk även i smaken. Något torr avslutning med en bra längd. 
Vi ropar samstämmigt:
88

Köpt i Pupillin hemma hos monsieur Bornard himself för 12€. Ännu godare här än där. Färgen är mycket djupt gul trots bara några år på nacken. Man undrar nästan om här finns en stunds skalmaceration men så kan det väl ändå inte vara?
Riktigt bra till laxen med ett eget men ändå terroirigenkännbart uttryck. Om man blundar och sniffar kan man nästan tro att det är en Ploussard från Bornard. Eller att man står i hans källare. Djupt i våra hjärnors ursprungliga delar minns vi hur det kändes där.

Goerg Piesporter Goldtröpfchen Spätlese 2009

Vi repeterar. Klassifikationssteget efter Kabinett är Spätlese. Senare skörd = högre sockerhalt i druvan = högre alkoholhalt i vinet om man skall nå samma grad av restsötma i det färdiga vinet som i en kabinett, alternativt stannar man jäsningsprocessen tidigare vid en lägre alkoholhalt, vilket då innebär en sötare färdig produkt. Allt givetvis påverkat av årgång, vingård, druvkvalitet etc.

Weingut Michael Goerg har huvudsäte i Mosel och Neumagen-Drohn som minsann lär vara Tysklands äldsta vinort, men man har även vinmark i Piesport. Man är medlem i Bernkasteler Ring, en sammanslutning från 1899 som skall borga för en viss grad av kvalitet bland moselproducenterna. Piesporter Goldtröpfchen är välkänt, men vi har aldrig druckit något från just denna producent tidigare.

Ljus gulvit färgton. Medelstor doft med petroleum, persika, nektarin, passionsfrukt.
Man ser en minimal finbubblighet i glaset men någon spritsighet kan knappast kännas på tungan. Däremot finns det gott om passionsfrukt, persika, konserverade päron och en slurk ananasspad. Tämligen hög sötma/syra-ratio vilket ger en mer fadd munkänsla och minskad fräschör. Egentligen inte dåligt men lite slätstruket och saknar skärpa och spänst. 
84

När vi tidigare provade Feinherb tyckte vi att alkoholen var för hög när sötman var mer i vår smak än i dagens vin. Samma sak gäller för flertalet halvtorra viner för att tycke skall uppstå här hemma. Alternativt krävs mer syra för att balansera upp den högre restsötman som är förknippat med lägre alkoholhalt. Ja ni fattar.
Vi återkommer i ärendet.

Lano Barbaresco 2004

Empiriska studier har visat att två veckor är det maximala doseringsintervallet för nebbiolo innan abstinensen börjar inträda. Det har nu gått 17 dagar sedan senaste intag och vi försmäktar långsamt av denna torka.
Helgens räddande ängel blir Azienda Agricola Lano som huserar i Barbaresco mellan Treiso och den mindre kända byn San Rocco Seno d'Elvio. Man har vinmarker i närheten av Alba, Altavilla, San Rocco Seno d'Elvio och Treiso. Här odlas nebbiolo, barbera, dolcetto, freisa och favorita. Traditionell tillverkning av barbarescon som lagras två år på 2,5 hl botti. 
Ny bekantskap för oss men Italienska Viner har provat annan årgång och gjort tummen upp. 2004 var ett utmärkt år generellt i trakterna så det här har vi sett fram emot. Winewise säljer.

När de första eteriska dofterna tonar ut kan vi bocka av klassiska nebbioloattribut dominerat av torkade rosor, viol, rårörda lingon, nykokt jordgubbssylt, hallonlakrits och örter intermittent varvat med små bitar av zinkplåt, järnspik, masonitskiva och en knivsudd szechuanpeppar. Vi hittar såväl salmiak som fänkål och dragon i smaken. Tannintexturen är som sammet, syrorna initialt en aning kantiga men slipas ner mjukt efterhand. Under kvällen tar frukten elegant kommandot, fortsatt sval men drar alltmer mot körsbär, särskilt i smaken. Klassisk god barbaresco.
89

Den av Italienska Viner beskrivna sensationen eldade höstlöv finns stundtals också med i doften och är lika genial som oväntad och fungerar som en Proustsk madeleinekaka för undertecknad. Vin är spännande!

Feudi di San Gregorio "Serpico" 1999

Det hände sig på den tiden att vi inte brydde oss så mycket om vinet som om maten, människorna och landskapet, när vi reste. I Campania var en av höjdpunkterna buffelmozarellan och de fantastiska tomaterna till frukosten på det lilla hotellet i Castellabate. Och 5-(eller var det 7?)rättersmenyn som Franca trollade fram kl 22 på kvällen trots egna gäster. I Calabria var det kanske konfirmationsmiddagen för hotellägaren Leos barnbarn, där vi fick vara med eller när vi gjorde egen pizza i vedugnen i hans giardino där vi bodde nästan ensamma på hotellet i Briatico.

Då dracks husets röda med välbehag. Så bekymmerslöst. Ingen vånda över att inte missa något känt vin. Ingen rädsla för felval till maten. Billigt och bra. Det var bara här och nu och hej och hå, salute e cin cin och skål och skratt och mer vin från karaffen och det fungerade utmärkt. Vi minns med glädje hur vi körde längs hela kusten från Napoli ner till Tropea, tog båten ut till Eoliska öarna norr om Sicilien och det enda vi hade med oss hem i alkoholväg var en flaska Malvasia di Lipari (varför har jag inte kvar den nu??!!) och några flaskor grappa, som jag tror vi köpte på flygplatsen i Napoli vid hemfärden.
Nästa gång vi kommer till dit skall det bannemej bokas in producentbesök och förberedas för hur många lådor man kan få plats med i bilen, eller hur man skall lyckas få med tillräckligt antal av rätt sorts väl inslagna enstaka flaskor i medtagen bubbelplast i resväskan om vi ve och fasa bara tar flyget (jo, om vi delar på en resväska med kläder och tar med en som är tom förutom plast och tejp, så kan vi nog få plats med 12 st i alla fall...)

Det gäller att inte bli fullkomligt fartblind mitt i det brinnande och allt snabbare accelererande vinintresset.
Att ibland bara stanna upp och inte glömma att man kan njuta av vinet utan att veta vad det är för något. Utan planering, utan djupare analys, utan att sätta poäng. Rött och gott räcker långt som betyg ibland.
Inte glömma människorna och landskapet. Ibland bortom vinrankorna.
Rött och gott. Ingen bubbelplast.
Det är svårt.
Att hitta jämvikt.

Feudi di San Gregorio "Serpico" 1999 köpte vi inte i Campania där det kommer ifrån, utan här hemma för två år sedan. Tänkte att det var en lyckad kombination med nyårsälgen. Det var det, men kunde ha legat till sig ytterligare några år. Kanske hjälper det inte helt ändå för att bli det där toppvinet vi hoppats på. Lite för mycket av allt på något sätt, inte minst fat.
Egentligen motpolen till "husets röda", pris- och kvalitetsmässigt.
Ändå. Opersonligt.
Utan jämvikt.

Djupt mörk rubinröd färg med knapp tegelkant. Doftar mjölkchoklad, mörka körsbär, hallonlakrits, träiga fat, skokräm och örter med främst rosmarin. I munnen trä, mörka körsbär i sprit, örter, hallonlakrits, mjölkchoklad, rikligt med finsandiga tanniner och medelhög körsbärig syra. Lite bättre frukt under kvällen.
90

Castellabate

Finns det bra vin på Mallis? José L. Ferrer Reserva 2003

Vi ger snabbt Spanien en ny chans igen inte långt efter att vi blev besvikna på Baron de Ley, men drar oss nu österut utanför fastlandet.
Mallorca har två D.O. där det största Pla i Llevant på öns östra hälft kanske mest är känt för Ànima Negra. Det mindre Binissalem fick D.O.-status 1991 och ligger 2-300 m ö h just intill staden med samma namn, några mil rakt norr om Palma. Jordmånen är kalkrik och består av lerjord på en grund av kalksten och lera. Klimatet präglas av långa varma höstar med lite nederbörd och trakten är skyddad från kyliga vindar genom bergen i nordväst. Rödvinerna måste bestå till minst 50% av den lokala druvan Mantonegro.
José L. Ferrer är sannolikt den kändaste producenten i området. Redan vid infarten till staden möter man firmans jätteflaska. Man har tillverkat vin sedan 1931 och har ett kvalitetsrykte men stilen anses åt det gammaldags hållet. Måste absolut inte vara negativt tänker vi.

Redan första kvällen på resan blev vi glatt överraskade av deras enklare Crianza 2009 på en restaurang i Port d'Andraitx. Vinet vi dricker nu till Iberico-racks, tzatsiki och grekisk(!) sallad är deras reserva från 2003, köpt på vingården men vi hittade det i efterhand även på lite olika supermercados, ställvis till extrapris kring 10€ vilket gör oss lätt skeptiska. På plats smakade det dock utmärkt utan djupare analys och det skall bli intressant att se hur det klarar sig en svensk vinterkväll, bara några dagar efter att vi sågat en gran reserva från Rioja.
Mantonegro står för 56 % , därutöver innehåller det 27 % Tempranillo, 16% Cabernet Sauvignon och 1% Callet.
Märkligt nog finns varken Mantonegro eller Callet med i Oz Clarke's "Grapes & Wines" men man hittar lite fakta här och här om dessa lokala druvor.

Färgen är drygt medeltransparent vinröd med begynnande tegelkant. Doften är måttligt stor och spanskt dillig med touch av kräftspad men innehåller även lite träiga fattoner, lakrits, örter och läder. Frukten är mest åt skogsbär med både vildhallon och blåbär. Smaken är i paritet med doften med en bra syra och faktiskt  mineralitet, men närmast obefintliga tanniner. Mjuk munkänsla och en slank struktur med halvbra längd men viss finess. Okomplicerat, trevligt och väldigt läskande.
86

Ja i kvalitet och struktur borde det väl inte kunna mäta sig med den förra kända riojan men den här stilen gillar vi så mycket bättre. Charmfaktorn och drickbarheten är överraskande hög. Strunta i poängen och läs bara texten om ni så vill. Det här är riktigt trevligt. Mallorca lär ha ryckt upp sig på många sätt även vinmässigt. Vi återkommer nog i frågan.